Torstein Eckhoff har gitt en konkret og god definisjon av rettssikkerhetsbegrepet innen forvaltningen:”den enkelte skal være beskyttet mot overgrep eller vilkårlighet fra myndighetenes side, og han skal ha mulighet for å forutberegne sin rettsstilling og forsvare sine rettslige interesser. Ofte inkluderes også hensynet til likhet og rettferdighet rettssikkerhetsidealet. For å tilgodese disse hensyn stilles dels visse krav til de materielle reglene og dels til saksbehandlingen.”(Eckhoff,1966:86)
Siv Westerberg er svensk jurist og lege med spesialisering på medisinske – juridiske problemer. På spørsmål om hvordan hun vurderer rettssikkerheten i norsk og svensk barnevern svarer hun følgende:
” Man kanske kan tro att jag nu tänker framföra att när det gäller barnevernsaker så er allt så mycket bättre i Sverige. Men så är det inte alls. Problemen i Sverige och Norge med den nästan totale rättslösheten för föräldrar och barn, som angrips av barnevernet, är synnerligen lika i Sverige och Norge. Det vet jag efter flerårig samarbete med personer i Norge, som arbetar mot den här rettslösheten. Det var nog bara rena turen att det satt en förståndig polismästare i Göteborg, som beslöt att stoppa polisjakten på den 14-åriga norska flickan. Âven i Sverige nödgas människor fly utomlands för att undgå barnevernet eller socialnämnden, som motsvarande myndighet heter i Sverige. Jag känner till fall där familjer flytt til USA, Tyskland och till och med till forna Jugoslavien. Man flydde altså från Sverige till ett krigförande land för att skydda sina barn från barnevernet. Då är det illa ställt med rättssäkerheten.
Jag har som klient tonåriga C. Som femtonåring lyckades hon hålla sig gömd i flera månader i Sverige efter det socialnämnden under åratal sänt henne runt mellan olika barnhem och fosterhem. Efter det C varit på flykt i nästan ett halvår och gått ner 7 kilo i vikt gav socialnämnden upp och hon fick komma hem till sina föräldrar och återupptaga sin skolgång. En skötsam flicka, barn till skötsamma föräldrar. Orsaken till tvångsomhändertagandet var som i så många andra fall falska incestanklagelser mot faderen.
Det är en orimlig situation i ett välfärdsland när människor måste fly undan myndigheterna.
Vi måste förbättra rättssäkerheten.
Hur?
Först och främst borde föräldrarna få en advokat och rättshjälp på ett mycket tidigare stadium. Redan första gången som barnvernet/socialnämnden tar kontakt med dem. Och föräldrarna och deras advokat bör ha presis lika stora möjligheter som barnevernet/socialnämnden att få anlita egna sakkunniga och dessa sakkunniga skal betalas av rättshjälpen. Det är viktig med egna sakkunniga. Barnevernet/socialnämnden försöker ju ”medikalisera” det här området och påstår ofta grundlöst att barn eller föräldrar har psykiska störningar när det i själva verket handlar om helt normala reaktioner på angreppen från barnevernet. I just fallet med tonårsflickan, som begick självmord och som jag har skildrat här ovan, var det emellertid närmast tvärtom. Barnevernet feltolkade totalt flickans sjukdomssymptom så som varande resultat av påstådda sociala missförhållanden i föräldrahemmet. Det här visar ju v ikten av att föräldrarna tillåts anlita egna sakkunniga. Däremot har jag personligen nästan bara dåliga erfarenheter av att det förordnas sgna ombud för barnen. Majoriteten av dessa ”barnadvokater” upprepar bare allt var barnevernet/socialnämnden säger.
Vidare måste vi få bort de här enormt höga ekonomiska ersättningarna som fosterföreldrar och barnhem får. När människor tillåts tjäna pengar på barn leder det nesten alltid til katastrof för barnet. De få barn, som verkligen behöver ett fosterhem, bör placeras hos nära släktningar och dessa släktningar bör i stort sett bara få ekonomisk ersättning för sina omkostnader.”
Sverre Kvilhaug har lang erfaring som advokat i barnevernsaker og regnes i Norge som en av markerte kritikere av sakkyndiges rolle i barnevernsaker. Kvilhaug har publisert kritiske artikler om dette og tilsvarende emne i presse og tidsskrifter. Et av spørsmålene han er opptatt av er det han kaller for psykologenes hattebytter i barnevernssaker. Slik Kvilhaug ser det reiser dette spørsmål om kravet til rettferdig rettergang oppfylles:
”Menneskerettighetskonvensjonens artikkel 6 forskriver at enhver har krav på rettferdig rettergang. Det gjelder også i barnevernssaker i fylkesnemnd og domstoler vedrørende omsorgsovertakelser av barn, tilbakeføring og samvær. Psykologene har i disse sakene en svært spesiell rolle. De betales av barnevernet for å gi en sakkyndig vurdering av barn, foreldre og omsorgssituasjonen. Dessuten oppnevnes de samme psykologene som sakkyndige medlemmer av fylkesnemndene og domstolene for å være med og avgjøre sakene. Slik skifter de stadig hatter. Omfang og økonomisk betydning for ganske mange psykologer er slik at det er rimelig å spørre om psykologenes rapporter, men også deres stemmegivning, påvirkes av deres økonomiske interesse i å sikre nye oppdrag for barnevernet. Underlig nok synes problemstillingen hittil ikke å ha plaget fylkesnemndlederne, domstolene eller departementet. I straffesaker ville et tilsvarende hattebytte aldri ha blitt akseptert og ikke engang funnet på.”
Kvilhaug utdyper dette slik:
”Jeg skal illustrere omfanget: En psykolog i Nordfjordeid opplyste i 2001 at hun hadde fått cirka 40 saker som betalt sakkyndig for barnevernet og cirka 50 saker som sakkyndig medlem av to forskjellige fylkesnemnder. Vel ett år senere hadde hun hatt ytterligere elleve oppdrag for barnevernet og fem for fylkesnemnd, hun hadde dessuten vært fagkyndig medlem i herredsrett. Kan man ha tillit til at en psykolog som har så mange oppdrag for barneverntjenester som forannevnte eksempel viser, av stor økonomisk betydning for vedkommende psykolog, vil gi eller er i stand til å gi den private part i en barnevernssake en saklig og rettferdig behandling? Vil ikke de fleste tro at slike psykologer gir barnevernet medhold i bortimot 100 prosent av sakene, og er det ikke nettopp det disse psykologene i praksis gjør? Er det noen som tror at en psykolog som stemmer mot barnevernet, har særlig mulighet for å få et oppdrag for barnevernet senere? ”
Kvilhaug har forslag til å bedre rettssikkerheten til den private part:” For å gi de private parter i en barnevernssake muligheter for en rettferdig rettergang er det nødvendig å lage vanntette skott mellom de psykologene som tar oppdrag for barnevernet og de som påtar seg å være sakkyndig meddommer for domstolene eller fylkesnemndene. Karantenetiden bør være minst ti år i begge retningene. Psykologene bør måtte velge om de vil ta oppdrag for barnevernet eller være sakkyndig medlem av fylkesnemnder og domstoler, og det valget må de stå på. Dermed er det kanskje også en mulighet for at de fagkyndige medlemmene i fylkesnemnd og domstoler opptrer som reelle sakkyndige, noe de i svært liten utstrekning gjør i dag. Da vil de kanskje også begynne å ta i betraktning det forskningsmessige faktum at det er sammenheng mellom atskillelse mellom barn og foreldre og senere fysiske og/eller psykiske lidelser for barnet, gjerne langt ut i voksenalder. Også fylkesnemndlederne vil skjerpe seg og i større grad foreta nøytrale vurderinger når kommunens advokat ikke er en psykolog som vedkommende fylkesnemndleder nær sagt til stadighet har som kollega i fylkesnemnda og derfor nærmest et kollegialt forhold til også når vedkommende er engasjert av barnevernet.” I St.meld. nr. 39 (1995-96) heter det på side 17, spalte 2: ”Det er samtidig viktig å erkjenne at åpenhet og stadig fokus på barneverntjenestens arbeid er nødvendig for å sikre at barneverntjenesten ikke utvikler en kultur som strider mot de alminnelige borgeres verdi- og rettsoppfatning.”
For å sikre ovenstående heter det i artikkel 10 i verdenserklæringen for menneskerettigheter:” Enhver har krav på under full likestilling å få sin sak rettferdig og offentlig behandlet av en uavhengig og upartisk domstol når hans rettigheter og plikter skal fastsettes, og når en straffeanklage mot ham skal avgjøres.”
Barnevernkritikeren Marianne Skånland har sett nærmere på rettspraksis i den europeiske menneskerettighets – domstolen Strasbourg. Hun fant en type saker mellom Tyrkia og kurderne hvor det militære var påtalemyndighet, og hvor Tyrkia ble dømt hver gang kurderne kunne vise at det satt en militær med blant dommerne. Menneskerettighetsdomstolen fant da at den tyrkiske domstolen ikke oppfylte folkerettens strenge krav til uavhengighet. Mye tyder på at norske barnevernssaker representerer en parallell. Det skyldes at det i barnevernssaker benyttes en spesialdomstol som foruten fagdommer og legdommere, også omfatter såkalte sakkyndige dommere. Spørsmålet er om disse oppfyller de kravene folkeretten stiller til uavhengighet. Mange av dem arbeider i barnevernet, og er nære venner eller kolleger med de barnevernarbeiderne som fungerer som påtalemyndighet i denne type saker.
I Norge er folkeretten innarbeidet i lovverket. For å sikre innbyggerne rettferdig behandling heter det derfor i forvaltningsloven 6, andre avsnitt:
”Likeså er han ugild når andre særegne forhold foreligger som er egnet til å svekke tilliten til hans upartiskhet; blant annet skal legges vekt på om avgjørelsen i saken kan innebære særlig fordel, tap eller ulempe for ham selv eller noen han har nær personlig tilknytning til.”
Politikere som har blitt konfrontert med overnevnte problemstilling, har derimot reagert med stort sett å se bort fra foreldrenes rettigheter idet de har betraktet de sakkyndige dommerne som nøytrale representanter for barnet. I henhold til folkeretten er det derimot ikke mulig å tilsidesette den enes rettigheter på bekostning av en annens. Dette fremkommer klart av så vel artikkel 29 i verdenserklæringen for menneskerettigheter og artikkel 3, punkt 2 i FNs barnerettskonvensjon:
”Partene påtar seg å sikre barnet det vern og den omsorg som er nødvendig for hans eller hennes trivsel idet hensyn tas til rettighetene og forpliktelsene til hans eller hennes foreldre, verger eller andre enkeltpersoner som i følge loven er ansvarlig for ham eller henne, …”
I anke (advokat Annette Lilleengen, advokatfirmaet Kvande & Co, 24. november 2003) til Norges høyesterett( Saksnr. For Hålogaland lagmannsrett:03-00310 A/08) uttales at domspremissene var basert på uriktig faktum: ”Dommen består i vesentlig grad av gjengivelse fra barnevernets dokumenter og sitering fra barnevernets sakkyndig og den rettsoppnevnte sakkyndige. Det ble fra den ankende parts side under hovedforhandling i lagmannsretten spesielt lagt vekt på dokumentbevis spesielt lagt vekt på dokumentbevis og vitner for å få frem riktig faktum og fremstilling av sakens forhistorie. Dette er ikke tatt hensyn til av lagmannsretten, som klart gir uttrykk for at den ankende parts vitner- i alt 12- ikke har problemforståelse. Når det gjelder de private engasjerte sakkyndige skriver lagmannsretten at de i liten grad har lagt vekt på deres utredninger. Det er oppsiktsvekkende at lagmannsretten kun siterer fra negative beskrivelser fra den offentlige parts side uten å nevne den private parts motargumenter før det konkluderes.”
Vitner fra lokalsamfunnet(naboer, lærere, arbeidsgivere) ble behandlet som kasus, da retten fant at de manglet problemforståelse. Uttalelsene fra vitnene ble ikke drøftet i det hele tatt. Dag Hiåsen, leder av den norske foreningen Folkeaksjonen mot psykiaternes overgrep(FAMPO) kommenterer dommen slik:” I perioden mellom tingretts – og lagmannsrettsbehandling av saksforholdet, ble Svanhild Jensen tilsatt v/Gargo pleie- og sykehjem i hjemkommunen. Fra hennes foresatte ved denne institusjon, ble det under rettsforhandlinger i Hålogaland lagmannsrett, tilkjennegitt at hun (Svanhild) utviste dyktighet mht. omsorgsutøvelse og grensesetting. Og endog – at hun hadde utvist særskilt dyktighet hva angår nevnte overfor sterkt pleietrengende (Parkinson- rammede) pasienter. Men vitneprov avgitt fra ”kasus” som ”mangler problemforståelse” – må forbigås i stillhet.”
To av lagmannsrettens dommere var inhabile. Den ene meddommer (fagkyndig) var sjef for barneverntjenesten i en kommune i samme fylke som barneverntjenesten som var part i saken. Den andre inhabile var lagdommer som satt i samme dommerpanel som barnevernets utnevnte sakkyndige uka før- den samme lagdommer skulle ta stilling til alvorlige anklager om faglig inkompetanse som ble rettet mot samme sakkyndige psykolog.
Leave a Reply